Det som är viktigt

De bästa dagarna sägs vara de när man är språng, när man är på väg, när man har ett mål man längtar efter men inte riktigt än har nått. När man ser framtiden, men inte riktigt är där än.

På något sätt kan Lund vara den mest ambivalenta staden jag vet, det finns ingenstans man kan hitta sådan oerhörd koncentration och sådan fokus på vad som är just nu. Det kan den där tentan vilken man lever för under en veckas tid, då finns inget annat, man är ensam i tiden med bara ett enda fokus. Jämte detta finns det ingen stad som är så temporär, som man i någon mån går igenom som en fas för att man är på språng, Lund är ett steg mot framtiden. Man är här för att man tror på framtiden, men man finns inte riktigt tillgänglig för nuet.

Och jag trivs så gott här, trivs så bra i att vara mitt i det där steget mot framtiden - men utan att vara riktigt där, men veta att det finns inom räckhåll. Veta att jag måste fokusera på det som är nu, men veta att jag inte har landat än. Veta att det kommer något annat.

Och det skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag har blivit så bekväm mitt i ett steg, att jag trivs alldeles för bra i att bara vara på väg och är rädd för att ta nästa steg. Som att slänga sig ut för en brant utan att veta var man landar. Jag vill inte landa. Jag vill inte landa. Jag vill inte landa. Och jag kan inte sluta tänka på det. Och jag kan glömmer bort att det är ett idag för imorgon. Glömmer bort hur bra jag trivs nu. Fokuserar alldeles för mycket på hur bra jag trivs här imorgon.

Glömmer bort det som är viktigt.

Disciplin

Det tragikomiska är att knapptryckningarna vid diverse inlämningsuppgifter aldrig går så snabbt som när man bestämmer sig för att bojkotta skrivandet till förmån för något annat. Som nu, försökte läsa bloggar, insåg att ingen uppdaterat sedan midnatt som var senaste tillfället jag temporärt bojkottade skrivandet, och tänkte vara problemlösare nog att skriva ett eget inlägg att läsa. 

För att skriva och läsa kurspromemoria istället blir inte så roligt. Hur jag än försöker vända på det. Jag är inte intresserad av neorealismen just nu. Jag skrev metodologi till midnatt och tycker på något sätt att det skulle berättiga min odygdiga inställning till denna examination. Trots att jag vet att inlämningsdatumet inte ändras, inte skjuts fram och tiden till dess blir inte effektivare bara för att jag skrivit klart den andra uppgiften som också skulle in nästan samtidigt. 

Men på något sätt kan jag själv leva på att jag en fredagskväll hade en sådan disciplin att jag skrev om metodologiska förklaringssätt och använde något ett så pass institutionspopulärt (läs: tråkigt) ämne som kvinnor på politiska poster som exempel genom hela arbetet. Jag är en sådan person som har disciplin, tänker jag och svävar iväg när jag sitter framför den andra uppgiften vilken behöver teorigenomgångar, analyser och diverse inläsning av litteratur jag inte tyckte mig behöva. Men det är ju flera dagar kvar. Inga fler fredagskvällar kvar, men andra kvällar, andra nätter, andra timmar. Inte behöver jag använda just den här timmen. Jag har ju disciplin. 

 

"Because  the people who are crazy enough to think they can change the world, are the ones who do"

Bitterljuva framtid

Det kanske sämsta med att göra misstag är den allmänna uppfattningen om att man lär sig av dem.


Med den allmänna sanningen och konsensusinställningen gör jag om samma misstag gång på gång - för det är klart jag har lärt mig av dem. Utan någon som helst vidare reflektion i vad misstaget faktiskt låg i.

Och så sitter jag här nu. Några dagar innan anmälan till nästa termin stänger - utan en aning om vad jag ska läsa. Som tröst lyssnar jag på fransk musik som jag inte förstår ett ord av, men utgår från matchar mitt melankoliska humör på ett franskt och väldigt poetiskt vis.


Tid hos syon är bokad och hans roll har kommit att bli den en psykolog, terapeut och allmän vägvisarguru skulle besitta snarare än en syokonsulent. Och väl där måste jag erkänna att jag inte vet vad jag vill läsa eller praktisera. Och att jag inte vet vad jag vill jobba med. Det har kommit att bli den enda sanningen jag vet om, att jag inte vet.